GOLFJOSSAN

För ett par dagar sen körde Emma och jag en chiptävling och priset till den vinnande var att den andra skulle tvätta klubborna åt en. Jag vann matchen med tre raka poäng. Det roliga var att vi innan matchen med pris hade kört två matcher och då vann Emma båda två så hon kände nog att hon hade lite försprång inför det stora matchen. Dock så plockade jag fram tre bra slag ur bagen och vann rena klubbor. Emma har precis gjort rent då och nu skiner de som aldrig förr! TACK SÅ MYCKET Emma!




Emma tycker det är jätteroligt att putsa på mina klubbor så att det skiner och blänker!

Nu ska vi snart äta mat. Till middag blir det pasta med baconsås, en riktigt klassiker här nere i Spanien hos Emma och mig. Vi har ätit mycker mer bacon än korv i år.

Ha det bra!

Ännu en dag här i Panoramica är nu avslutad och jag känner mig väldigt nöjd med dagen, då jag har fått mycket bra träning gjort. Morgonen började med fys som vanligt och idag´var det Micke och Åman som höll i den. Därefter den tradtionella frukosten. jag älskar den stunden på dagen då man bara kan sitta där och ta det lugnt, äter sin frukost och laddar inför dagens kommande träning. Man kan säga att det är min heliga stund på dagen.

Min träning idag började tillsammans med Peter och Ebba. Vi stod först i bunker och tränade, slog i uppför och nerförs lägen runt en bunker, samt lobbslag. Sen gick vi upp till rangen och där tränade vi höga, låga, fade och draw slag. Riktigt bra träning blev det och jag lärde mig en hel del nya bra saker att tänka på.

Därefter stid jag och nötte lite teknik och det känns bättre och bättre å jag börjar få till min efterlängtade draw som jag jobbar på. Peter och jag ändrade om lite i mitt grepp idag och det känns lite konstigt men riktigt bra. Jag börjar på att få en bättre bollbana och man ser att det nu finns mer kraft i slagen än tidigare vilket för mig är jätteroligt, att verkligen få se att all träning ger resultat!

Efter lunch hade vi stationsträning och då hade tränarna satt ihop tre stationer: Lobbslag, puttning där fokus låg på visualisering och sista var stockshoots med driver. Direkt efter det hade halva gänget spelövning på banan och övning idag gick ut på att vi skulle vara neurala vid alla slag. Man skulle inte kunna se på oss om det blev ett bra slag eller inte och man skulle inte kunna utläsa av vårt kroppsspråk om vi spelade bra eller inte. Det kändes lite knäppt eftersom vi inte ens fick säga bra slag/putt om något gjorde nå bra. Det kändes som stämningen skulle bli lite spänd pga det men det tycker jag inte att den blev, utan vi skrattade och hade det trevligt i vår boll. Jag spelade tillsammans med Ellinor, Erik, David och Peter. Jag fick ett lite personligt extra uppdrag att genomföra under rundan och det var att jag skulle le och ha nära till skratt under hela rundan. Målet var alltså att jag skulle ta ut den Josefin som jag är utanför golfbanan då jag skrattar och är glad! Jag genomförde det som var syftet med övning och känner mig verkligen jättenöjd med min insatts. Det var en riktigt bra övning för mig som behöver blir bättre på att DISSA.
En rolig sak som visar på att jag genomförde det på rätt sätt var då Jonnie bad mig och Ellinor att berätta om vårt bästa slag på hål 2-5. Både Ellinor och jag stod där som fågelholkar och kom inte på ett enda slag under den tiden. Det var riktigt bra eftersom det då visar på att vi inte har ASSAT något slag (lagt på känslor för att komma ihåg). Jag som var med om det tycker att det är väldigt häftigt hur hjärnan kan fungera på det sättet.

Nu blir det till och sova. GODNATT!

Jag blickar för en stund tillbaka på ett underbart golfminne som jag har och aldrig kommer att glömma!


Den här bilden väcker för mig väldigt mycket starka känslor och fina minnen som gör mig väldigt glad då jag tänker på dem. Det var dagen under sommaren 2007 som min formtopp kom som en blixt från en klarblå himmel efter att jag haft en mycket tung säsong och detta skedde då vi spelade den andra och sista omgången av seriespelet med damlaget i division två. Vi i Enköpings damlag spelade väldigt bra och låg endast fem slag efter ledande Sigtuna inför det sista varvet där det var fyra singlar från alla lagen som skulle spelas. Jag hade som sagt  haft en ganska tung säsong golfmässigt och kände att spelet inte fungerade till 100% och att självförtroendet var långt ifrån på topp. Detta gjorde att jag samlade på mig extra mycket nervositet och tvivlade mycket på min kapacitet.

Den här söndagen hade jag min mamma som caddy och vi var både härligt glada och taggade inför dagens singelspel. Jag spelade i samma boll som en tjej från Sigtuna som heter Ellinor. Jag hade bra koll på henne och visste att hon hade spelat bättre än min under hela säsongen. Jag minns väldigt väl hur tydligt mitt mål och min känsla var inför rundan. Jag hade som mål att på varje hål gå ut och plocka slag på Ellinor. Känslan var väldigt stark inom mig att jag verkligen ville och var taggad på att gå ut och vinna denna för mig viktiga match. Det var på tiden att jag fick ut min kapacitet i spelet efter alla timmars träning med blod, svett och tårar som jag hade lagt ner.

Då vi kom fram till tee gav mamma mig en kram som lycka till och jag kände hur nervositeten bubblade runt i hela kroppen. Jag hade som skapat en står press på mig själv eftersom jag skulle gå ut och vinna mot Ellinor. Jag peggade upp, gjorde min provsving med driven i handen, sedan gick jag bestämt fram till bollen och tog min stans. Då hade jag känslan i kroppen att bara klappa iväg bollen långt och mitt ut på fairway, vilket jag också gjorde. I och med det så släppte lite utav min nervositet och jag kunde spela relativt avslappnat de kommande hålen. Efter de första nio spelade hålen hade jag spelat min bästa golf under hela den här säsongen och tankarna i mitt huvud började smyga sig in och jag var väl medveten om att jag var på väg mot något riktigt bra. Jag visste att det var viktigt för mig att få bort tankarna för att kunna hålla i mitt bra golfspel. Jag bad min mamma att vi skulle börja prata om något annat än golf för att jag skulle komma på andra tankar och koppla bort lite av nervositeten.

Jag har aldrig varit så nervös som jag var inför det 18:e och sista hålet. Fjärliarna som tidigare bara hade befunnit sig i min mage hade nu spridit sig ut i både armar och ben. Känslan i kroppen var densamma som om detta skulle avgöra hela mitt framtida liv. Jag var så nervös att jag inte ens tog upp drivern på sista hålen som var en lång par 5:a. Nervositeten hade även bestämt sig för att slå ut mitt golfspel och det blev en riktig kamp mot mig själv inför varje slag. Vid den här tidpunkten hade jag släppt tankarna på att plocka slag på Ellinor på varje hål eftersom mitt storspel hade gjort att dragit ifrån med stor marginal. Från vänstersidan av fairway där mitt utslag hade hamnat slog jag ner i en fairwaybunker. Jag hade nu bara 130 meter kvar till flaggan och jag behövde bara slå upp bollen på green och gör en två putt och det skulle bli min bästa runda någonsin. Jag hade dock som sagt en stor dos av fjärilar i hela kroppen som försvårade detta enkla till något väldigt svårt. Från den ena bunker slog jag ner i den andra. Tre slag senare hade jag satt putten och konstaterade att det var mitt livs bästa runda på +3. Längtan efter att spela bra, pressen att vilja spela bra och sist men inte minst mitt mål hade jag nu uppnått och allt detta hade byggts upp med mycket känslor inom mig… Jag tackade mina medspelare och då jag kramade min mamma för att tacka henne för att ha gått caddy åt mig brast allt och tårarna började rinna ner längs mina solbrända kinder.

Vår damlags coach Helena som satt tillsammans med de andra ur laget som kommit in innan mig trodde då hon såg mina tårar att det återigen hade varit en tung runda för mig. Glädjetårarna som smittat av sig på min mamma gjorde även hennes ansikte tårfyllt. Med tårar längs kinden tittar mamma upp mot Helena för att sedan med hjälp av tummen visa på att jag har spelat riktigt bra och det blev som stenar som lättade från allas axlar.

Tårarna fortsatte att rinna längs kinderna under tiden som vi vandrade tillbaka mot klubbhuset. Jag såg att farmor, farfar och pappa stod där uppe vid klubbhuset för att möta mig efter min runda, helt ovetande om hur bra jag hade spelat. Mina tårar vilseledde dem och de vågade till en början inte gå fram till mig utan höll sig lite på anstånd under tiden som jag och min mamma fortsatte att krama varandra. Efter kramarna vände jag mig mot dem, höjer mina armar upp i luften och först nu insåg dem att tårarna var av guld och att jag har spelat mitt livs golf. Den bra dagen slutar inte här utan det visar sig slutligen att vi vinner året serieomgång i division två. Känslan av att stå där vid prisutdelningen och få guldmedaljen hängd runt halsen är en känsla av lycka och lättnad som jag aldrig kommer att glömma. Men allra mest från den där dagen tar jag med mig då min toppform kom som en blixt från en klar himmel och jag spelade mitt livs golf!